Fredagen den 18/11 var jag på speciallist mödravården för att kolla hur mycket foster vatten som var kvar. Det var 4,8 cm kvar, normalt ska det var mellan 8-25 centimeter. Fick vänta en stund och sedan prata med en läkare som valde att de skulle sätta igång mig på lördagen. Sov dåligt under hela fredagen och var så nervös inför igångsättningen. Klockan nio var vi på förlossningen, in kommer en bm som tar blodtryck och kollar urinen. Hon sa att vi skulle få vänta en stund eftersom den bm vi hade var och förlöste någon. Så klockan 10 kommer hon in och sätter på mig ett ctg för att kolla hjärtljuden och eventuella sammandragningar. Jag hade knappa sammandragningar som inte var mycket för världen. Så jag låg med ctg i 50 minuter och sen kom hon tillbaka för att se hur det gick. Det såg fint ut och hon valde att vi skulle sätta igång mig då. Så fick lägga mej med benen rakt upp i vädret, hon tog hål på hinnorna och vattnet gick. Jag kommer tillbaka om en stund sa hon. Så fick jag gå runt och gå lite i rummet och lägga mig ned emellan åt. Värkarna började komma, jag tyckte det gjorde jätte ont. Har ingen smärt gräns alls så jag grät. Albin försökte lugna mig och var jätte go och trygg. Sen kommer en annan bm in och jag säger åt henne att sätta på syrgasen. Så jag låg med den, skrattade som bara sjutton o samtidigt grät jag. Två timmar senare kommer min barnmorska in och ska kolla hur mycket jag har öppnat mig, 3 centimeter ungefär var jag öppen. Medans hon körde in fingrarna och kände så steg hjärtljudet. Hjärtat var uppe på över 200. Så hon knäppte en massa på sin dator och sa vänta lite. Hon går ut och in kommer hon med två stycken andra, bla en som är doktor. Så de kände o bökade runt. Jag skrek som bara den och fortfarande steg hjärtljuden. Klockan var 13.16 och de körde in en säng och de kom in en massa folk. Lägg dig här fort skrek en kvinna, så ja la mig. Sen hände det grejer. De körde iväg mig jätte fort hela tiden såg jag albin framför mig och jag grät och grät. Nu kommer de gå snabbt sa barn morskan till mig. Sen så kommer de två karlar som tog hand om mig och frågad mig en massa frågor bla om jag hade någon medicin som jag tog dagligen. De förklarade snabbt för mig vad som skulle hända och bärde över mig på ett operations bord. De satte på mig en mask för munnen och näsan och sa nu ska du få andas in detta. Jag skrek ur masken att jag inte ville bli sövde. En utav karlarna såg sur och sa till mig att jag skulle vara tyst. Jag sa tillbaka att jag inte ville vara sövd i flera timmar. Jag somnade och ut kom han 13.22 så allting gick väldigt fort. Sen vaknar jag upp på uppvakningen känner mig helt neddrogad och trött. Då kommer en utav bm fram till mig och frågar hur ont jag har och hur jag mår. på en skala ett till tio så hade jag en tia. Det värkte så utav ärret och även utav sammandragningarna som man får efter att livmodern håller på och drar ihop sig. Så jag fick en massa smärtstillande och försökte må bra i just det läget som det var. Sedan kom Albin in med lilla william , och så frågade jag honom. "Men vad blev det då" han log och sa det blev en William. Var så glad just då, så smärtan försvann. Sedan körde de upp mig på rummet, där jag låg med en kateter och en massa mat och min lilla william i famnen. Jag var helt slut. Jag är glad för att allting gick så fort men samtidigt är jag ledsen eftersom jag gärna hade velat uppleva min förlossning. Tyvärr ska man aldrig planera en förlossning för man vet aldrig hur det går.